Vi har en femårig flicka som ljuger och undrar lite hur vi ska hantera det. Det är olika typer av lögner, dels mer "fantasirelaterade", t ex på fsk när en kompis berättar om majbrasan hon titta på så säger vår dotter att hon också var där, att de träffades och lekte.
Förskolläraren, som visste att vi varit bortresta frågade "men var inte du hos farmor och farfar då? En annan är mer som "grodor som hoppar ur munnen". Hon kan säga till mig när jag hämtar på dagis att "idag bjöd jag Elsa och Moa på mina smörgåsar när vi var på utflykt".
Men förskolläraren, som hört, berättar sedan att det inte är sant. Detta har pågått ett tag och vi har fått återkoppling från fsk att de har svårt att veta när hon talar sanning. Vi funderar på vad vi gör, och kan göra för att påverka.
Vi barn som trotsar ljuger alltid uppmuntrat henne till fantasier - skojar när hon hittar på och säger tokiga saker, kan det förvilla? Att kunna fantisera fritt är en tillgång och inget man vill ta ifrån er dotter. Däremot kanske ni behöver hjälpa henne att skilja på fantasi och verklighet, eftersom man kan misstänka att en del av hennes lögner är just fantasier eller önsketänkanden från hennes sida.
En del barn har så lätt att fantisera att de faktiskt själva upplever sina fantasier som verkliga. Ibland kan ett sånt här flexande med sanningen måste säga att jag gillar ditt uttryck ha ett samband med att barnet inte känner sig delaktigt fullt ut i den sociala gemenskapen med jämnåriga.
Andra gånger handlar det framför allt om att barnet har en tendens att fastna i sina fantasier. Kan det vara så att er dotter generellt sett fantiserar mycket och verkligen lever sig in i berättelser och olika påhittade figurer?
Hur ser hennes kamratrelationer ut? Vad har ni lagt märke till själva och vad ser förskolepersonalen? Kan det vara så enkelt att er dotter, medvetet eller omedvetet, lagt märke till att hon får uppmärksamhet när hon flexar med sanningen?
Eller att det får henne att känna samhörighet med tanke på de exempel du valt att skriva om? Jag tänker att det är viktigt att försöka förstå varför hon gör som hon gör. Fördöm inte hennes beteenden, utan ha som utgångspunkt att ni verkligen vill förstå.
Ställ frågor och prata med henne på ett konkret och tydligt sätt. Försök bena ut vad som verkligen har hänt. Skämta inte bort eller ignorera hennes berättelser och förklaringar. Ta det hon säger på allvar, men hjälp henne att se det orimliga i det hela.