Ormar Serpentes är en underordning i ordningen fjällbärande kräldjur. De har smal kropp och cylindrisk kroppsform. Ormarna är växelvarma och köttätareoch vissa är kannibalerdet vill säga de äter individer av samma art. Några arter har utvecklat ett värmekänsligt organ i nosenhur många lever i världen vilket de i mörker kan känna kroppsvärmen av ett bytesdjur.
Den äldsta bevarade förteckningen över olika ormar återfinns i Brooklyn-papyrusen. De allra flesta ormar lever på land, men det finns ungefär ett tal arter som lever i haven. Ormar förekommer nästan över hela jorden. Allmänt ligger deras utbredningsområde mellan 63° nordlig bredd och 43° sydlig bredd.
Den nordligaste arten är huggormensom förekommer i Skandinavienoch den sydligaste är Bothrops ammodytoides som lever i Patagonien. Inom utbredningsområdet finns det dock några öar och ögrupper där ormar saknas. Under evolutionens lopp har ormar anpassat sig till olika habitat.
Det finns arter som lever på land eller under jorden, arter som lever i vatten i både salt- och sötvatten och arter som lever i träd. En del arter förekommer i flera av de nämnda habitaten. De områden där det finns många olika resurser och ett flertal ekologiska nischer har det största antalet ormarter.
Den största artrikedomen finns därför i tropikerna. Trots det finns det ändå ormar i till synes ogynnsamma regioner som öknar och bergskedjor. I Sverige förekommer arterna huggorm Vipera berussnok Natrix natrix och hasselsnok Coronella austriaca.
Sveriges ormar är alla fridlysta. Kopparödla kallas ibland för kopparorm eller ormslå men är alltså en ödleart och inte en orm. Huggormen är den enda giftiga ormen i Sverige, men dess bett är sällan livshotande för en vuxen människa. Kroppslängden varierar kraftigt mellan olika ormar.
Arterna i familjen maskormar är bara 15 centimeter långa. Störst bland ormarna är Nätpyton som kan nå en kroppslängd på nära 10 meter. Även vad gäller tvärsnittet finns skillnader. Det kan vara runt, ovalt, nästan trekantigt eller ha formen av ett toastbröd.
Ormarnas mun är formad så att de kan sträcka ut tungan utan att behöva öppna hela munnen. Vissa ormar kan öppna munnen så mycket att de kan svälja ett helt vildsvin. Könsdimorfism förekommer hos ormar i sällsynta fall.