Månens omloppstid runt jorden är 27,3 dygn relativt en fixpunkt i rymden avlägsna stjärnormen 29,5 dygn relativt solen. Dessa tidsperioder benämns de sideriska respektive synodiska månaderna. Under varje synodisk månad genomgår månen en serie faser under vilken varierande delar av månens solbelysta sida är synlig från jorden.
Under årets lopp vandrar månfasernas lägen på himlen med solens rörelse kontinuerligt österut i området runt ekliptikan. Vid fullmåne står månen alltid på motsatta sidan om solen. Månbanan korsar ekliptikans plan i två punkter noder som under samma period som Metons cykel långsamt rör sig runt jorden.
Vid två tillfällen varje månad befinner sig månen och solen samtidigt i ekliptikans plan. Om detta sker vid ny- eller fullmåne ligger de tre kropparna i rät linje med varandra, och solförmörkelser respektive månförmörkelser kan uppstå. Den framträdande kratern nedtill med strålarna är Tycho.
Den stora lavaslätten till vänster och uppåt är Stormarnas ocean. Insikten att månen lyser med reflekterat solljus går tillbaka till de gamla grekerna, till exempel Anaxagoras. De kunde även bestämma månens avstånd och storlek. Han kallade de mörka områdena maria hav, numera benämnda lavaslätter och de.
Nedslagen har i många fall initierat vulkanisk aktivitet i form av lavaflöden. Vissa kraterbottnar, till exempel i Alphonsus, uppvisar särskilt tydliga spår av vulkanism och är säte för tillfälliga ljusfenomen, som tros vittna om gasläckage från månens inre.
Månhaven inrymmer dock de flesta vulkaniska formationerna, till exempel bladlika lavaflödesfronter, rännor som är kollapsade lavatunnlar, domer och vulkankratrar. Även förkastningar och gravsänkor finns som vittnar om rörelser i månskorpan.
De stora nedslagssänkorna omges av koncentriska randberg som kan vara flera tusen. Månens uppbyggnad är relativt homogen. Tyngdkraftsmätningar har dock påvisat lokala avvikelser, framför allt vid haven, där tyngdaccelerationen förhöjs av ett tunt ytlager av relativt tung lava.
De seismiska våghastigheterna ökar språngvis 55—60 km under ytan, vilket visar att månen har en skorpa av denna tjocklek i området i fråga på hitsidan nära ekvatorn. Skorpans material är lättare än materialet längre ner. En förskjutning på 2 km i riktning mot jorden hos månens tyngdpunkt i förhållande till den geometriska mittpunkten antyder.
Månen har i svensk folklore spelat en mångsidig roll, som sträckt sig långt in på talet. En självklar användning var i tideräkningen. Uppslagsverket månen. Enkel Lång.