Nordsamisk torvkåta vid Gausjovistet, Storuman. Foto Maria Appelstam Häll, Västerbottens museum. Kåta kallas den traditionella samiska bostaden. Numera hör boendet i kåta liksom det nomadiserade livet till sällsyntheterna.
Om somrarna används emellertid kåtan på ungefär samma vis som förr. Kåtans koniska form har använts i tusentals år av olika nomadfolk kring polcirkeln. Gemensamt är att de har en cirkelformad — emellanåt oval eller kvadratisk — grundplan med en härd i mitten, en rököppning i taket, en ingång mot öster och en central plats mittemot ingången.
Det byggnadsmaterial man vanligtvis brukat har varit hudar, filtar, trä, timmer, näver, torv och gräs. Den nordsamiska torvkåtan byggdes för undvikande av fuktproblem på mark som låg något högre än den närmaste omgivningen.
En stenfot av flata skifferstenar lades längs kanten som stöd för de slanor som skulle utgöra stommen i väggarna. Den nordsamiska kåtan hade liksom den sydsamiska en stomme av bågstänger med grytås emellan. Stängerna sammanfogades vid rotändarna och försågs med hål för grytstångens avslutande tappar.
Lämpliga krumväxta björkar till stängerna fann man vid kraftiga sluttningar och raviner där stammarna tyngts ned av snö och is. Trycket på björkstammen tvingade den att söka sig uppåt vilket med tiden bildade en mycket stark bågform. Mot bågarnas långsidor restes slanor som följde bågarnas profil.
Mot de sidor som utgjordes av mellanrummet mellan de två bågarna nådde slanorna endast till fönsteröppningens underkant, medan ytan ovanför bestod av liggande slanor som flöjde bågformen och bildade en mjuk övergång från vägg till tak.
Med liggande slanor över taket erhölls en avrundad form som skiljer den nordsamiska kåtan från den sydsamiska med sitt mer tillspetsade tvärsnitt. Grovleken på slanorna som bildade vägg och tak skulle vara ca 8 cm. Ibland var det svårt att finna den för ändamålet nödvändiga rakväxta björken.
Om kåtan hade vedspis med skorsten behövdes inget rökhål i taket. Eldens tidigare plats var dock mitt i kåtan med ett hål i taket. För att isolera kåtan mot fukt lades näver närmast slanorna och utanpå detta ett värmeisolerande torvlager.
Nävret lades med början nerifrån, med överlappning och den nedersta raden ordentligt utvikt för att undvika att vatten rinner in i kåtan. Ursprungligen lades näver och torv omväxlande i ett sammanhängande moment så att torven höll näverflaken på plats under arbetets gång.
Hela kåtan, utom taket över den fönsterkupa där skorstenröret kom upp om kåtan var försedd med vedspis, var näver- och torvtäckt. Detta tak hade istället tjärpapp och en plåt runt skorstensröret. Torven som skulle användas togs med fördel på en gammal slåttervall som gav ett stabilt och lättbrutet byggnadsmaterial.
En väsentlig skillnad mellan nord- och sydsamisk byggnadstradition syntes i sättet att anbringa torven mot kåtan.