Linnea Linnaea borealis L. Linnean är en vintergrön vedväxt och hör till ris- eller dvärgbuskarmen intar en särställning genom sin liggstamsom alltid växer revlikt intill marken mossbädden. På skilda punkter fäster den sig med en rot.
Liggstammarna har långa ledstycken och långt åtskilda bladpar. De arbetar på växtens förlängning lövkronans förstoring och på samma gång dess utbredning. Därför har de också kallats vandringsskott. I Lappland mätte Linné exemplar av 6 meters längd. Den har också korta upprätta, tätbladiga skott med 4 till 6 bladpar.
Dessa är näringsskott. Slutligen har linnean blomskottsom också är korta och upprätta, men har färre blad, 1 till 2 par. Ett sådant avslutas med en blomställning och ett nytt kortskott i en av bladvinklarna. Blomställningen består vanligtvis av 2 blommor som sitter parvis i toppen av en tunn stängel.
Eftersom det ibland kan uppstå en tredje blomma, kan man se den vanliga blomställningen som ett 2-sidigt knippe vars toppblomma saknas. De båda parblommorna stöds av ett par skärmblad som är mindre än örtbladen. Ibland flyttar det översta paret örtblad högre upp på stängeln samtidigt som de förminskas till skärmblad.
Då växer det ut en blomma i vardera bladvinkeln så att hela blomställningen får fyra blommor, två i toppen och två nedanför dem. Närmast under varje enskild blomma kan man se tre par ytterst små skärm- eller högblad, alla är, liksom blomfodret, täckta av långskaftade körtlar, s.
Blomkronan är svagt olikbladig. Den främsta fliken är något längre än de övriga. I tvåläppiga blomkronor finns också en oregelbundenhet i ståndarnas krets: av de fem ståndare, som man skulle väntat, omskiftande med kronflikarna, är 2 längre, 2 kortare och den femte outvecklad undertryckt.
Blomkronans klockform och hängande ställning är ett skydd för ståndarmjölet. Dess insida är långhårig för att hålla kvar nektarn och utestänga vissa småkryp. Blomningen inträffar nära midsommar. Den blommar också ofta en andra gång på hösten. Karta över blomningstider här.