En av de första populära filmerna för stillbildskameror var den så kallade millimetersfilmen som introducerades i slutet på talet av Eastman Kodak Company i usa. Egentligen var filmen 70 millimeter, men delades på mitten. Filmen användes för rörlig film och bildrutorna behövde därför röra sig snabbt efter varandra i följd.
På grund av detta låg perforeringen som drog fram filmen vertikalt på varje sida av bildrutan. Storleken på bilden var då 18 x 24 millimeter. Men förändrades detta. Det då runt 25 år gamla bildformatet — i dag kallat »halvformat« — lades i stället med perforeringen horisontellt.
Resultatet blev ett dubbelt så stort bildformat som halvformatet med storleken 24 x 36 millimeter. Filmen kallas för film och fick benämningen »småbildsformat«, något som i denna digitala era motsvarande kom att kallas för »fullformat« när man talar om sensorer.
Det är också denna film som de flesta använt eller använder i sina analoga systemkameror. Benämningen »fullformat« har sedan överlevt införandet av de digitala bildsensorererna. Många fotografer känner till bildformatet med den storlek och bildvinkel det ger.
Därför ansåg man att just benämningen fullformat var bra att fortsätta använda även i den digitala fotovärlden. Problemet var att det ändå blev lite rörigt. Det vanliga klassiska APS-formatet hade en bildruta med storleken 25,1 x 16,7 millimeter.
Så såg det ut på den analoga tiden. Men så förändrades allt. För att få till sensorerna på de digitala systemkamerorna på ett ekonomiskt och vettigt vis började tillverkarna med att göra sensorer i samma storlek som det något mindre APS-formatet Nikon D1,och kallade detta APS-c efter det klassiska APS-classic bildlägets storlek.
Men även storleken på APS-c-sensorerna varierar något, även om de har ungefär samma storlek som ursprungliga aps-c-formatet. Olika tillverkare kallar sina APS-c-sensorer olika: Nikon kallar sina för DX, och för denna sensor passar därför DX-objektiven, som är mindre, lättare och billigare att tillverka än de objektiv som används för det större fullformatet.
För Canon heter motsvarigheten i passande objektiv för EF-s. På så vis hade man tagit steget mot en allt större sensor, nu motsvarande det något större APS-h-formatet på runt 28,7 x 19,0 millimeter. Sensorerna blev alltså större och större, och kom under att i digitala systemkameror — först ut i Canon 1Ds — uppnå storleken av en vanlig bildruta i filmsystemet, alltså 24 x 36 millimeter.
Det är därför vi kallar dessa för sensorer i småbildsformat, fullformat och »fullframe« — eller fx på Nikonspråk. På Canonkameror med en sådan sensor passar EF-objektiv. Men det slutar inte där. Utvecklingen går också åt andra hållet.